Trots att jag lider av viss separationsångest så flyttar vi nu till en wordpress-blog istället. Har aldrig riktigt förlikat mig med utseendet på denna så nu tar vi vårt pick och pack och drar. Vi får se hur det funkar och är jag inte nöjd kan jag ju alltid flytta tillbaks.

Vi ses på: http://vallterrier.wordpress.com

Och du, om du har länkat hit, glöm inte att ändra!

Mina tumhållningar dög tydligen eftersom rätt låt vann. Igen!

Och.

Nu ska jag gå ner och väcka den lilla geleklumpen i soffan så att han kan gå och lägga sig.

Idag har vi invigt våren med lite “riktig” spårträning. Det riktiga bestod i att vi förflyttade oss några mil hemifrån och hade andra spårläggare än matte. Summeringen av dagen är att det gick lysande!

Karlsson fick två korta spår med flyende pinne i slutet. Dvs ett långt snöre var fastbundet i spårapporten och så låg spårläggaren en bit bort, beredd att dra undan pinnen precis när han var framme. Första försöket blev inte så bra eftersom vinden vänt och han fick “dragaren” i vind istället. Han förstod nog inte riktigt vad som hände. Andra gången blev det desto bättre effekt och han var uppriktigt förtvivlad över pinnen som jagade iväg alldeles själv. Så förtvivlad var han att han t o m gläfste till efter den. Imorgon ska det spåras igen så får vi se om det haft någon effekt. Hoppas jag kan övertala husse att medverka som spårläggare och dragare. Vet flera hundar som detta funkat kanon på så jag hoppas det kan funka även på brukspotatisen. De korta spåren som föregick de flyende pinnarna spårade han faktiskt kanonfint. Känner att jag kan börja läsa honom ordentligt nu, och lita på honom.

Iza fick ett ganska rejält spår med en hel del svårigheter som hon löste alldeles lysande. Jag var mycket imponerad och hon tyckte det var skitkul. Nu sover dom sött båda två. Nyss hade dom arrangerat sig på ett mycket originellt sätt i biabädden i hallen men när jag tog fram kameran så ville dom inte vara med längre så jag har tyvärr ingen bild att lägga ut.

Förutom Izas spår så gick jag tre spår till. Jag la jag ett rätt långt spår åt L & F samt följde naturligtvis med på detta samt följde med och tittade på ytterligare ett så det är inte bara hundarna som är trötta nu. Så mycket annat än melodifestival blir det nog inte ikväll eftersom jag dessutom sovit ganska dåligt inatt. Men hålla tummarna för The Ark ska jag väl klara?

Jag, jaktschäfern och brukspotatisen hade garanterat kunna kamma hem något saftigt pris i en hemmavideotävling om någon varit närvarande med en videokamera vid inledningen av kvällen promenad!

Karlsson hade förmodligen lite dålig koll på att han ännu inte var lössläppt, samtidigt som åsynen av den stora åkern gav oanade impulser till benmuskulaturen. Därför inledde han sitt vansinnes-race, i cirklar runt mig och Iza, medan han fortfarande var kopplad. Eftersom jag inte var beredd på detta hade Iza tillgång till ovanligt stor andel av den totala koppellängden. Uj… vilka konsekvenser detta blev…

De inleder alltså en jakt. Runt mig. I koppel!

Med ett koppel i varje hand blev väderkvarnseffekten slående. Svävmomenten (mina) i piruetterna var inte heller att förakta.

Det kändes som om vi snurrade runt där i flera minuter men troligen var det inte mer än 10 sekunder eller nå’t innan Iza “hann ikapp” och fick den lilla brukspotatisen att kapitulera, liggande på rygg.

Tror vi att han lärde sig något av detta?

Nä…

Nu ska vi ladda inför morgondagens spår!!!

Ibland inser jag att jag är lite gnällig på Iza och hennes beteenden. För att motverka detta bestämde jag mig för att stjäla detta, som jag hittade på en annan blogg. Här kommer alltså tio BRA saker med min schäfer.

1. Hon är pigg, glad, liten och smidig med en mycket funktionell kroppskonstitution.

2. Hon blir glad av att få jobba, spelar ingen större roll vad vi gör, bara vi gör något.

3. Hon är matglad och äter allt (vilket väl iofs inte är en odelat positiv egenskap?) men det är enkelt att motivera henne.

4. Hon är mycket positivt inställd till människor och hundar.

5. Hon är tyst i bilen och på lydnadsplan.

6. Hon är nyfiken och orädd och övervinner allt med hjälp av sin nyfikenhet.

7. Hon är (oftast) väldigt lättlärd och fattar snabbt.

8. Hon är underbar att träna lydnad med bara det är störningsfritt, och kan hålla på hur länge som helst.

9. Hon har inga problem med att vara ensam hemma, även om hon tycker det är tråkigt.

10. Hon är förståndig i umgänget med andra hundar och duktig på hundspråk.

I rättvisans namn får väl Karlsson en lista också, även om jag lovsjunger honom ändå med jämna mellanrum. Här kommer alltså tio bra saker med min terrier.

1. Han är så söt så man skulle kunna äta upp honom

2. Han är pigg, glad och oerhört lyhörd.

3. Han är matglad och äter allt (vilket väl iofs inte är en odelat positiv egenskap?) men det är enkelt att motivera honom.

4. Han älskar att träna, har en bra koncentrationsförmåga och vill verkligen göra jätterätt hela tiden.

5. Han fattar nya saker oerhört snabbt.

6. Han är oerhört anpassningsbar och finner sig snabbt tillrätta överallt.

7. Han är liten, lätt och förhållandevis lydig. Alltså inga större problem att hitta hundvakt åt.

8. Han är allmänt social mot folk och fä och har ett bra språk när han träffar andra hundar.

9. Han fäller inte

10. Gillar att leka och kampa

Hade kunnat få ihop flera punkter till på båda hundarna men det får räcka så här!

Igår kväll tog jag ett litet träningspass ute på tomten med terriern, mest för att kolla hur mycket tilt det egentligen var i den lilla terrierhjärnan. Det visade sig att allt fungerade som det skulle när det inte var så mycket störningar omkring. Han var jätteduktig så nu vet jag att han inte tappat kunskaperna hux flux. Jag kan alltså ställa lite mer krav nästa gång vi är på klubben eftersom det uppenbarligen bara var trams i onsdags.

Och imorgon är det spårträning “på riktigt”! Yabba dabba doo! Alltså inte bara mattespår i hemmaskogen.

• Hundarna är leriga från nos till svans efter promenader eller träning

• Grusvägen beter sig som ett gungfly

• Appellplan är som en blöt tvättsvamp

• Det är dimmigt och duggregnar

Och det är alldeles, alldeles underbart för det betyder att det är vår!

Ja ja, jag vet att det kommer bakslag och säkert mer snö också men just nu skiter jag faktiskt i det!

Kvällen igår tillbringades först på klubben med träning. Iza var väl “som vanligt” ungefär. Körde skall, kryp och linförighet och hon var hyfsat okoncentrerad. Karlsson var “femton-månader-med-stor-nos-och-små-öron”. Det luktade uppenbarligen väääldigt gott på vissa ställen på plan. Och lika äckligt på andra. Platsliggning var nästan omöjlig. Krävdes massor av övertalning för att ligga fem sekunder. När vi var klara och jag satte honom upp så skulle vi gå framåt. Men inte terriern inte! Han tog ett stort skutt i en stor båge så uppebarligen var det äckel-päckel precis där? Hans koncentrationsförmåga var med andra ord inte heller på topp men det kan nog delvis skyllas på att det var ett tag sedan han såg så många andra hundar samtidigt. Och att det brukar lukta mycket precis vid snösmältningen kommer ju inte som en överraskning ens för mig.

Därefter var det möte och slutligen bar det iväg till simhallen med Iza. Hon var lite mer motiverad igår än förra veckan då hon verkade hyfsat uttråkad och lite trött. En riktig hundkväll blev det alltså.

Terriern här i huset har en lustig vana. När han kommer från vardagsrummet ut i köket så MÅSTE han gå omvägen under köksbordet, mellan alla stol- och bordsben, för att sedan komma ut “på andra sidan”. Att gå närmaste vägen, över det öppna golvet, finns inte på kartan. Annars kan han både gå och springa där, men just när han går från vardagsrummet… nä! Med andra ord ligger nog tvångssyndrom närmast till hands

… i samma skogar börjar man bli lite lätt uttråkad. I synnerhet den här årstiden när en del av de vanliga rundorna är omöjliga att gå om man vill vara hel och fin i armar och ben. Just nu befinner sig naturen i ett stadie av omväxlande lera med tjäle under eller blöt snö som mest liknar ett “bregottpaketsomståttisolenitvåtimmar”. När det var dags för dagens lunchpromenad bestämde jag mig för att vara lite kreativ. Testade först en väg som jag tidigare tolkat som en återvändsväg och det var det idag också. Men mest pga snön tror jag. Det måste gå att ta sig fram där, bara det blivit barmark. Då gick jag åt ett annat håll och hittade en gammal skogsväg jag aldrig sett förut. Eller, OK, ena änden har jag sett, där vi kom ut idag. Har dock inte trott att den vägen heller ledde någonstans men nu vet jag. Det blir en perfekt lunchpromenad av det korta slaget (ca 30 minuter). Dock är det diverse åkrar involverade så under odlingssäsongen får man hitta på något annat.

Idag insåg jag också varför vi aldrig ser något av grannkatterna när vi går iväg på våra promenader. En stund innan vi skulle gå satt en av katterna på åkern som vi skulle gå över. Jag gick dit och jagade bort den. Sannolikt en överloppshandling?! Den katten är nog inte född ännu som inte flyr när cirkus Iza-Karlsson ska ut på promenad. Förmodligen flyr de redan innan vi passerat ut genom dörren eftersom det hörs att vi är på G.

Jag har gjort det! Jag har gått MOT färdriktningen på IKEA! Det ni, det är det inte alla som vågar.

Det blev en tur till Göteborg idag igen eftersom jag skulle köpa en förlängningsskiva till det nya arbetsbordet. Eftersom jag inte var säker på hur det skulle bli med det stora bordet, hur det skulle stå och hur mycket utrymme det skulle bli över, vågade jag inte chansa i lördags. Men nu bar det av och hundarna fick följa med för att prova utbyteshalsbanden på plats.

Fick alltså för mig att det skulle gå snabbare att ta sig till rätt avdelning om jag gick bakvägen. Tveksamt om det verkligen var så men jag kände mig allt lite rebellisk när jag gick rakt mot pilarna i golvet som visade påbjuden färdriktning. Och nog tittade folk lite konstigt på mig? Hur som helst fick jag min bordsskiva och några andra spontangrejor men även idag gick besöket rekordsnabbt. Nu satt ju hundarna i bilen och väntade och jag tycker INTE om att lämna dom så, på ett sån’t ställe. Men allt gick bra och både bil och hundar var kvar när jag kom ut. Nu är ju förvisso bilen larmad och jag parkerade precis framför utgången där det rör sig mycket folk så hade någon haft bilstöldsplaner hade dom nog valt något annat, lite mer undanskymt, objekt.

Att hundarna var med var tur för jag fick gå ner två storlekar på Izas halsband, inte en som jag trodde. På Karlsson hade jag dock gissat rätt. Nu har han 35 cm och Iza 45. Ganska otroligt att det inte skiljer mer men de har ju radikalt olika form på sina huvuden.

I Borås Tidning idag kan man läsa detta!

Borås ligger alltså tvåa på listan över trendiga städer. Etta på listan (som tyvärr bara publicerades i pappersupplagan av tidningen) är Malmö. Om man bor i Borås och har en borderterrier från Malmö, hur trendig blir man då?

Det är onekligen skönt att känna att man kommit till viss självinsikt (eller sjukdomsinsikt?) med tanke på vilket årtal det står på körkortet. Idag yttrade det sig så att jag insåg att det var en dålig dag för hundträning. Har varit ilsken som en spottkobra hela dagen på jobbet och att då åka och träna framåtsändande med Iza, som kräver en go’ och gla’ matte…? Nä, kändes inte som en lysande idé!

Därför ringde jag återbud till kvällens träning och får ta nya friska tag om två veckor. Lite tråkigt men jag tror inte det hade tillfört någonting för vår del att träna idag.

Istället blev det trim av Karlsson. Igen! Vet inte hur fort den där pälsen växer? Det var nog bara tre veckor sedan sist. Men vill man ha en borderterrier som ser ut som en borderterrier och inte som en rugguggla så är det väl bara att bita i det sura äpplet. Nu invigde jag dessutom den nya trimkniven till benen och den funkade bra. Eller hade nog gjort om han bara hade stått still. Han är helt fantastisk på att slingra sig, vända och krångla för att man inte ska komma åt det stället man helst av allt vill komma åt just då. Och att då vara ensam och försöka parera så att han inte ramlar av trimbordet… Det är inte helt enkelt. Det enda sättet för att få ta hand om ben och tassar på ett hyfsat sätt är att låta honom slicka mig i ansiktet samtidigt! Och hur enkelt blir det då? Nåja, han ser väl något mer välvårdad ut nu än för två timmar sedan så någon nytta var det väl med det. En sak är dock säker, inför nästa utställning ska jag ta hjälp av V som har betydligt bättre ordning på det mesta och framför allt ben- och tasstrimningen. Och bättre verktyg. Nästa investering vad det gäller trimutrustning får bli en bra sax!

Nu ska jag tillbringa kvällen framför två av mina favoritserier på TV. Anna Pihl och 24!

(Varför jag varit på så dåligt humör? Jag tror jag vet, men det berättar jag kanske om en annan gång )

Då var anmälan till sommarens läger postad. Det blir Kind som vanligt. Det är Iza som är anmäld men det känns ju onekligen som om det finns mer utvecklingspotential i träsktrollet? Frågan är väl om husse är beredd att “offra” en hel semestervecka på Iza? Att ta med båda hundarna och bara “köra” den ena känns inte som någon bra lösning. Det kanske får bli något mellanting, ta med båda och köra en på förmiddagen och en på eftermiddagen? Känns inte optimalt det heller utan mer som en nödlösning… *suck*

Det är dock några månader kvar att fundera på…

Idag fick husse ta hand om Iza och jag och Karlsson gick ut i skogen för att träna avlämnanden. Satte på honom en långlina (njae, sååå lång var den inte) och la ut ett föremål på kort avstånd. Han har ju nämligen börjat med en ny liten cirkuskonst. När han hittar första föremålet blir han så ohejdad, vansinnigt lycklig att öronen slocknar. Fullständigt! Han hör ingenting och kör ett jätterace i skogen innan han kommer in med det. Inte sååå lyckat i en tävlingssituation *hrmpf* Med linan på fick han alltså inte betalt för sitt tokspring utan insåg att det var en god idé att komma in med prylarna. Körde så ganska många gånger och tog sedan av linan och även då gick det hyfsat. Det är förvisso bara första föremålet han gör så här med, men det räcker ju för att nolla vilket uppletande som helst! Ska nog träna detta inomhus ett tag för det känns som om han är inne i en “äga-period” just nu och då ska man väl inte bjuda på möjligheterna för är det något som är självbelönande så är det när han kör sina race.

Efter detta blev det promenad och så avslutade vi med framförgående på vår åker. Denna åker är stor som fyra normala appellplaner så någon direkt riktningshållare finns inte. Det kändes onekligen spännande. Ställde honom först åt alla fyra väderstreck ett par gånger, klickade och belönade när han tittade rakt fram. Sedan körde vi “enligt boken”. Och se; det gick riktigt, riktigt bra! Visst var det väl lite vingligt ibland men inte alls särskilt mycket. Vi körde ett par gånger åt alla väderstreck och avslutade med en gång på diagonalen och även det gick skapligt.

Hundarna har blivit jätteduktiga (?) på öronhygien. Iza tvättar Karlssons öron varje dag. Hon vecklar resolut upp öronlappen på honom och tvättar och tvättar och tvättar. Han tycker nog det är ganska mysigt för han ligger alldeles stilla och när hon slutar så blir han småsur, visar hela garnityret och ber om mer. När Iza ger upp så tar Karlsson över och tvättar hennes öron. Hon njuter i fulla drag och ligger ofta bara och “murrar”, alltså nästan spinner som en katt, och himlar med ögonen. Med tanke på längden på Karlssons tunga blir det nog ganska grundligt städat också.

Så var det nya arbetsbordet monterat och klart. Alla dataprylar på plats och i funktion! Det blev faktiskt kanonbra men det tar väl en liten stund innan jag vant mig vid de nya placeringarna av saker och ting. Datorn och skrivaren fick byta plats (höger/vänster) och så måste jag ha vissa sladdar lätt åtkomliga för att kunna koppla in jobbets bärbara också. Tror dessutom att jag ska lägga lite pengar på en förlängningsskiva så kommer det bli ännu bättre.

Något som gör mig frustrerad är dock alla miljarder långa sladdar. Innan jag hade trasslat ut den gamla härvan, och trasslat in den nya…! Varför kan inte datorer, modem, trådlösa routers (jodå, den är inte så trådlös som det låter), telefoner, skrivare, bildskärmar, möss (jag vet att det finns trådlösa men har ingen sådan ännu) och allt annat “krafs” utrustas med sladdar av dammsugarmodell? Dvs det man inte behöver för tillfället rullas in i “apparaten”? Kanske vore något att fundera på för tillverkarna.

Iza har för övrigt varit jättesur hela förmiddagen för att hon inte fått vara i arbetsrummet med mig. Nu har dock både hon och Karlsson tillträde dit igen och humöret är klart bättre. Det kräver dock en invigd för att förstå att det är BRA humör som låter som det gör.

Idag blev det blixtutryckning till IKEA i Göteborg. Jag insåg nämligen nu i veckan att en stor orsak till min värk i axlar och nacke är min arbetsställning hemma vid datorn. När jag tillbringat ett antal dagar på jobbet så mådde jag rätt bra (fysiskt) men så satt jag hemma en dag och så var det kört igen. Eftersom jag nu sitter hemma en hel del så bestämde jag mig för att investera i ett vettigt bord, liknande det jag har på jobbet, där jag kan få ordentligt stöd för underarmarna.

Därför begav vi oss iväg tidigt i morse för att hyra ett släp men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det enda vi hittade som var ledigt saknade fungerande bromsljus. Efter lite mätande bestämde vi oss för att det kanske, kanske skulle gå att få in bordet i bilen…? Annars skulle det bli till att utnyttja det småländska företagets hemleverans-service.

När klockan slog 10.00 hängde vi på låset. Men vi var inte ensamma. Det var fler som hade kommit på den briljanta idén att vara där tidigt. Hur som helst blev det kort vänster galopp genom varuhuset till arbetsmöblerna. Kort konferens med personalen, fortsatt kort galopp mot utgången, en halvhalt vid lågenergilamporna för att sedan göra halt vid kassorna. När klockan var 10.30 var vi (nästan) ute. Då fattades bara att få bordet utlämnat också vilket visade sig ta flera minuter!!! Efter att vi skalat av emballaget på skivan så fick vi precis in den i bilen, men det var onekligen på det berömda håret.

Mitt nya arbetsbord. Bild från IKEA.

När vi ändå var sååå nära lyckades jag förhandla mig till ett besök på Huveröds också. Målet var att inhandla två Björkis-halsband i neongult med invävd reflex. Och en trimkniv. Dessa mål uppfylldes och så åkte vi hem i full fart igen.

När vi närmade oss Borås började dock mina shoppingprinciper bli lite luddiga i kanten. På Coop kunde jag naturligtvis inte passera resterna av bokrean. Jag som klarat mig undan hela veckan! Hittade två böcker som jag verkligen ville ha och så fick det bli. Den här gången kunde jag dock räkna fynden i centimeter istället för som förra året då det blev 0,5 meter eller nå’t.

När vi kom hem upptäckte jag att halsbandet till Karlsson var för litet och Izas på tok för stort! *suck* Jag som mätt enligt konstens alla regler på de halsbanden vi redan har?! Nu har jag ringt till butiken så de har lagt undan “rätt” storlekar och så får jag skicka tillbaks dessa med post och de får skicka hit de andra.

Så här ser de ut. Ganska läckra och syns nog kanonbra.

Ännu bättre blir det när storlekarna justerats. Om någon tänkt beställa Björkishalsband så tänk på att “flärpen” från ringen ut till koppelringen är betydligt kortare än på övriga liknande halsband, åtminstone de som jag har. Det blir alltså betydligt större i “strypt” läge och Iza skulle utan vidare kunna krypa ut bakvägen.

När vi kom hem fick vi besök av familjen J och rapport från Goa-resan. Nääädå, det lät inte alls mysigt… *ljuger så tungan svartnar* Hundarna uppskattade besöket mycket och Karlsson spelade ut hela sitt register av beteenden med favoritbollen i munnen. Bjöd upp de flesta till kamp och ibland fick han napp, ibland inte. De blir ju alltid glada när det kommer folk men för Iza är det alltid lite extra med fru J som råkar vara en av hennes absoluta favoritmänniskor.

Därefter fick hundarna en promenad på hemmaplan tillsammans med både husse och matte och nu sitter jag och funderar på om monteringsanvisningen till bordet befann sig i emballaget vi lämnade kvar i Göteborg…?

*****************

Något senare; puh, monteringsanvisningen låg i ett av de andra emballagen som hörde till bordet.

Eller… stan och stan? Det var väl ungefär i den absoluta ytterkanten av stan men ändå nog så påfrestande för alla inblandade.

När det stod klart att husse var tvungen att jobba även i kväll och att promenerandet med båda hundarna skulle falla på min lott så beslutade jag att det fick bli i asfalterade trakter. Väglaget här hemma inbjuder inte till några vildhunds-promenader. Det hade inte varit en fråga om OM man skulle bryta armar och ben utan snarare – hur många… Att gå ut med en hund hade jag fixat men båda? Näää…

Stuvade alltså in vildhundarna i bilen och begav mig mot lokalkörbanan som vi numera utnyttjar för att ta oss ut på motorvägen. Där har man av någon outgrundlig anledning anlagt en gång- och cykelväg också och det tackar man ödmjukast för i dom här lägena. Vi harvade alltså iväg och tog en sväng genom ett villaområde och tillbaks. En promenad på ca en timme. Jag undrar fortfarande om Karlsson märkte något av bilar, bussar, hus och människor? Han var totalt absorberad av alla nya lukter. Och då är detta ändå inte något speciellt hundfrekventerat område, åtminstone inte i jämförelse med vissa andra. Hade hunden själv fått välja så hade han kissat på varenda snödriva och stolpe också. Eller åtminstone försökt. Han har nämligen inte riktigt kommit på hur man ransonerar de dyra dropparna så att de räcker hela vägen.

Iza däremot (hon är ju tjej) hann med att både kolla alla lukter, revirmarkera på lämpliga fläckar OCH kolla alla människor och alla hus. Och om det skulle befinna sig en människa utanför ett hus så ska hon absolut dit vilket ju kan se direkt larvigt ut. Jag försöker gå och hon står i princip fastvuxen, döv för kommandon och koppeldragningar. Öppnas det en dörr när vi går förbi ett hus så är det tur att hon är kopplad annars skulle hon utan tvekan springa rakt in. “Nyfikenhet” är hennes andra namn.

När vi kom in på en “bakgata”, utom synhåll för allmänheten, så bestämde dom sig naturligtvis för att det var dags att gå fot… Snyggt och prydligt i slaka koppel!

Tror nog att dom sover ganska gott nu efter denna omvälvande upplevelse.

Som hundförare har man ju ofta lite udda inredningsdetaljer. Och nu menar jag inte söndertuggade möbler eller hundarnas leksaker och tuggben. Söndertuggade möbler har vi dessutom faktiskt klarat oss ifrån. Nej jag menar spårapporter, neonfärgade klädnypor och annat smått och gott som bara “hamnar” på fel ställen i samband med att man tömmer jackfickorna. Senaste fyndet i den udda skaran gjordes idag efter den blöta lunchpromenaden. Jag skulle lägga handskarna på tork på elementet vid trappan och vad finner jag? Jo, elementet var “upptaget” av Karlssons repboll som jag lagt där på tork efter ett blött träningspass. Problemet är bara att vi inte använt bollen på säkert en månad… Där har den alltså legat och liksom… blivit ett naturligt inslag i miljön. Så naturligt att jag inte sett den.

För övrigt växlar det nu mellan snö och regn och är plusgrader. Att gå i skogen var ett äventyr i sig. Ett steg fram och två bakåt. Någon decimeter blötsnö med 1 dm is-sörja i botten. Med tanke på tjälen som blev när det var barmark och minusgrader i några veckor så lär det nog ta tid innan skiten försvinner men nu känns det åtminstone som om det går åt rätt håll.

Vill bara uppmärksamma att bokrean nu pågått i två dygn och jag har fortfarande inte köpt en enda bok!!! Var faktiskt inne på en bokhandel i tisdags men kom ut tomhänt. Jag är så nöjd med detta eftersom jag fortfarande har ca 1,5 hyllmeter olästa böcker i hyllan. Jag kommer garanterat klara mig till nästa års bokrea, och ett tag till. Dock är inte risken helt över ännu, i synnerhet som man knappt kan gå på ICA utan att ramla över en packe rea-böcker…

När snön dråsade ner i början av förra veckan dog min träningsentusiam hastigt och olustigt. Sedan dess har det inte blivit så mycket vettigt gjort med hundarna. Mest promenader och så ett uppletande till Karlsson i helgen och simning för Iza igår.

Idag försökte jag dock bortse från snö, regn och snöblandat regn. När jag kom hem tog jag en promenad med Iza. Den blev inte så lång, mest av den anledningen att det duggregnade så glasögonen beckade igen fullständigt. Såg nästan inte nå’t innan vi var hemma. Efter vederbörlig glasögontorkning blev det ett kort pass med skall och kryp. Skallet var riktigt bra och då menar jag främst rörelsemönstret. Inte alls så höga hopp som tidigare. Visst lättar hon med framtassarna men vi är helt klart på rätt spår. Sedan körde jag ett kryp i decimetertjock blötsnö och jäklar vad fint hon kröp. Som sagt, tjock mossa eller ett lager tung snö skulle nog göra susen för tempot i det momentet.

Sedan var det Karlsson tur och oj vad han var träningssugen. Här märktes helt klart att en vilovecka gjort underverk. Positionen var mycket bättre och han hängde med bra även i helt om marsch. Sedan körde jag lite läggande, ställande och sättande under marsch för att kolla om han börjat sortera.

Det hade han!

Läggandena var något tveksamma vid ett par tillfällen men i stort sett är jag kanon-nöjd. Det märktes att han lyssnade och tänkte till vad matte var ute efter. Tidigare har han mest “gjort nå’t” bara för att det skulle gå fort men nu blev det både fort och rätt. Betydligt bättre än fort och fel. Det verkar även som om jag fått ordning på ingångarna på inkallningen. Inte ens när jag körde på lite längre håll använde han mitt ben som stoppkloss utan bromsade snyggt in och svängde runt.

Om nu någon bara tar bort snön (och den obligatoriska isen) så ska det nog bli brukshund av potatishunden också! Och att det kan vara nyttigt med lite vila då och då behöver jag inte längre tvivla på.

Jag är ganska dålig på planlöst surfande. Det jag vill kolla har jag som favoriter och så går jag dit. Punkt! Nu fick jag av en slump syn på en länk till något som heter Forumportalen. Och uppenbart är att det finns forum för det mesta…

ShrimpCenter
ShrimpCenter är ett forum för akvarister som är intresserade av räkor. Förutom forumet finns även en mkt omfattande faktadel (www.shrimpcenter.tk).

Hoppas nu ingen av mina läsare är fanatiskt räkintresserad och tar illa upp. För egen del äter jag gärna räkor men visste knappt att man kunde ha dom till något annat?! Som jag brukar säga; man lär sig något nytt varje dag.

När jag på allvar började fundera på hund nr 2 så var tanken att “det gör inget om det blir en soffpotatis”. När rasvalet slutligen blev borderterrier så insåg jag att förutsättningarna för en soffpotatis minskade drastiskt. Men si, jag fick både en arbetsnarkoman och en soffpotatis. Och en sängpotatis.

Soffan uppfann han ju tämligen omgående. Husses “regel” om att han bara fick ligga på kuddarna i soffan och inte i själva soffan (?!) föll ganska snabbt och nu finner han sig väl tillrätta i något soffhörne.

Det här med sängpotatis går i perioder och just nu har han en period. På kvällen lägger han sig snyggt och prydligt i sin egen säng jämte Izas bia-bädd men ganska snart efter att vi somnat, tror jag, smyger han upp i sängen. Han gör det så diskret så man märker aldrig när han kommer utan upptäcker det först när man försöker röra sig och upptäcker att man har 8 kg terrier fast förankrad ovanpå täcket, mellan vaderna! Det är absoluta favoritpositionen och leder oundvikligen till vissa komplikationer när man ska vända på sig. Om man flyttar på honom blir han oerhört förnärmad och byter sovplats, till motsvarande position hos husse! Har man tur så kurar han ihop sig i knävecken och då är det riktigt mysigt.

Och som sagt; soffpotatis och arbetsnarkoman är uppenbarligen inte alls motsägelsefullt. Det är en kombination som verkar funka alldeles utmärkt.

Dagen har ägnats åt pyssel och röj. Har bl a röjt delar av min stora garderob under snedtaket. Pga av att den är så otillgänglig så hittar man kläder man inte visste att man hade. Och aldrig kommer att använda. Dessa skickades i sopsäckar för att levereras till de bättre behövande. Dessutom konstaterade jag att om jag bara går ner en (1) storlek så utökar jag mitt förråd av sommarbyxor med ungefär 150%. Det ska ju inte vara någon omöjlighet så dessa fick hänga kvar i garderoben. Nu återstår “bara” andra halvan av garderoben + de två fristående. Ett projekt för nästa helg kanske?

För Karlssons del blev det skogspromenad med uppletande idag. Med tanke på snötillgången så var det tur att husse röjde i sin strumplåda förra helgen. Detta innebar nämligen att vi hade ett gäng vita strumpor vi kunde använda som uppletandeföremål. Blir ju lite bättre så, mot snön. Idag körde vi två korridorer med totalt sex föremål. Han plockade in fem utav dem kanonfint även om det var lite race med första föremålet innan han kom in med det. Det sjätte däremot, då blev det jobbigt. Detta var ytterhöljet till en elkabel, också det vitt. Plastmaterialet bidrog väl till att det inte luktade så mycket heller. Jag försökte vara snäll och la det på en stubbe, mest för att vinden skulle komma åt rejält, men se det var inte så snällt när det kom till kritan. Den lille terriern zoomade in föremålet men letade bara nedanför stubben. Till sist gick jag fram och visade föremålet så att han skulle förstå att det låg högt. Gick sedan tillbaks till baslinjen och skickade. Ut som ett skott, hämtade föremålet men tappade det ett par meter framför mig. Det försvann naturligvis ner i snön och han letade. Och letade. Och letade. När han inte hittade det där han tappat det sprang han tillbaks till stubben för att kolla om det möjligen växt upp ett till där. Han är för söt ibland, eller nästan jämt förresten! Hur som helst, med lite sparkande i snön (av mig) så dök det upp till sist.

Senare på promenaden körde vi även godisletande. Inte vet jag hur vittring sprider sig i snön men på alla godisbitarna fick han vittring 3-4 dm ifrån och plöjde fram som en mullvad under snön tills han fann vad han sökte. Där fick jag ytterligare några goda skratt.

Nu står det två plåtar med hundkex i ugnen. Det finns åtminstone två individer här i huset som bevakar projektet med spänning.

När man man lyckas få ihop en hel dröm med hyfsat komplicerat händelseförlopp, uppbyggt runt att man har ont i ryggen… Varför vaknar man inte helt enkelt?

Råkade ut för detta imorse när husse gav mig sovmorgon och jag lyckades arrangera kroppen i någon mystisk ställning som förmodligen omedelbart ledde till en rejäl smärta i ryggen. Men istället för att vakna och gå upp, eller åtminstone vända på mig, så sov jag vidare intensivt drömmande en invecklad historia baserad på den onda ryggen. Till vilken nytta?

Nu har det kommit ytterligare 5 cm snö. Med en fin glasyr av underkylt regn!

Då har man harvat sig igenom ännu en melodifestival och än en gång vann rätt låtar. Den här gången var jag faktiskt nöjd med båda vinnarna, förra gången var det 50% som föll mig i smaken. Svenska folket (den röstande delen) har rätt hyfsad smak ändå Åtminstone på lördagarna. På fredagarna i Let’s dance är det värre…

Idag investerade jag i en tub Voltaren-gel för att försöka kurera en ömmande vrist. När jag läste anvisningarna på kartongen och tuben så står det, förutom det vanliga;

Förvaras utom syn- och räckhåll för barn.

Jag undrar på vilket sätt barnen tar skada av att se tuben?

…och än slank hon ner i diket.

Jag kräver inte +20° och solsken, men ta bort den förbannade snön och den förbannade isen åtminstone! Har just varit ute och traskat en timme med hundarna och husse och det var inte speciellt kul. Även om det inte är särskilt mycket is så finns den där, någonstans under det något ambivalenta snötäcket. Eftersom det blåste kraftigt vid sista snöfallet är det barmark på vissa ställen och drivor på andra. Dessutom är marken under snön så knölig att man snubblar fram som en berusad stork. Nej, ge mig fast mark under fötterna så blir det roligt att vara hundägare igen. Just nu känns innekatt som ett lockande alternativ…

Strax innan jag vaknade imorse drömde jag att Iza var på rymmen. Hon hade dragit på något vilt och kom inte tillbaks. Efter några timmars letande hittade jag en annan schäfertik, en grå söt liten bruksschäfer, som villigt följde med hem. Det var bara ett problem, det var ju inte Iza! Helt plötsligt kom det ytterligare en schäfer inom synhåll och då insåg jag att det pågick rapportträning i närheten eftersom denna hund hade tjänstetecken på sig. Tog den grå schäfertiken med mig och gick dit för att kolla om dom sett Iza, vilket dom inte hade gjort. Dom ville inte kännas vid den grå lilla saken heller. Paniken var nära när jag vaknade av Izas buffande, knuffande, slickande, pipande och kloklapprande på sovrumsgolvet. Tror aldrig jag blivit så glad, och lättad, av att bli väckt av henne en lördagsmorgon.