Idag stod det spår på schemat, för båda fyrbeningarna. Traskade ut och la ett normal-spår (vad nu normalt är?) till Iza och ett ganska kort till Karlsson.

Izas normalspår utgjordes av ett vingelspår (eller fyllespår om man så vill) där jag inte gått särskilt rakt och organiserat utan trixat till det lite. Korta sträckor med många vinklar och “böjar”. Dessutom fanns det en återgång och en loop (övergång).

När det var dags för påsläpp så var hon naturligtvis laddad. Det brukar hon ju vara. Hon satt ändå lugnt och fint vid påsläppspunkten och det kändes ganska samlat. Det gick över!

När jag viskade det magiska ordet “spår” så for hon iväg som skjuten ur en katapult! Hej vad det gick! Fram till spåret (30 meter bort) och iväg några meter på bakspåret för att sedan skena iväg åt rätt håll. Efter i linan for jag och kände mig som något i en av de värre tävlingarna på Fångarna på fortet! Kvistar och mossa rök åt alla håll och Iza ångade på som en flyfotad ångvält. Tyvärr gick första sträckan ganska rakt så hon fick ju betalt för sitt tempo också. (Note to self; nästa gång, VINKEL 10 meter efter upptaget!!!) Det var tur att det låg apporter med ojämna mellanrum så att jag fick en liten chans att hämta andan ibland.

Tempot gick väl ner något efterhand men det kompenserades av värre terräng, åtminstone för matte. Iza märkte nog ingen skillnad. Dessutom är jag inte riktigt överens med mina nya kängor ännu. De hänger liksom inte riktigt med. För det första är dom ganska tunga och sulan är helt stel. De är dock riktigt stadiga men det förhindrar inte att jag liksom “kör fast” ibland. Får träna på högre benlyft… Hur man nu ska hinna med det i racertempo?

Återgången slarvade hon bort ganska rejält, fick förmodligen upp fortsättningen på spåret i vind och ville gena. Loopen fixade hon däremot galant. Vi fick med oss de flesta pinnarna också. I stort sett spårade hon kanonfint trots svårigheterna, och största svårigheten var säkert att släpa med sig matte-klumpen (nära släkting med heffa-klumpen) i slutet på snöret. Kände mig (och såg förmodligen ut som) en slaktfärdig Miss Piggy när vi kom i mål…

Fördelen med Iza är ju att på ett kuperat fullängdsspår så får man hjälp i uppförsbackarna. Nedförsbackarna däremot är en mardröm, där man dessutom ska kämpa mot gravitationen…

Just i det avseendet kommer onekligen Karlsson lite till korta. Draghjälp i uppförsbackarna får man INTE. Även om han också ligger på bra i selen ibland så är det ändå inte värre än att man nästan kan hålla linan mellan tummen och pekfingret.

Nåja, han spårade fint idag också. Spåret var som sagt kortare än igår och han höll ihop betydligt bättre. De flesta pinnarna markerade han även om ett par utav dom krävde lite övertalning för att han skulle apportera dom. En pinne knallade han över utan att ens notera. Kan ha berott på att han hade spåret i motvind just där och då blev det intressantare att fortsätta? Nu svarar han jättebra på sprättlekar och kamp med pinnarna och han har inga problem att bryta leken och fortsätta spåra. Han glömmer uppenbarligen inte bort vad vi håller på med och det är ju positivt. Vinklarna tar han oftast också suveränt fint. Går ibland över med någon meter men kommer på sig snabbt och går tillbaks till spåret. Lugnt och fint går det också, ett behagligt promenadtempo. Dock måste tempot upp lite om vi ska komma runt spåren på tid när det är dags för lägre klass, men det är ju en bit bort (veckans understatement )och tempot ökar sannolikt när han blir säkrare i spårarbetet så det oroar mig inte speciellt. Just nu känns det väldigt bra med det tempot och den koncentrationen.

Efter detta tog husse hundarna på en långpromenad. Dels (tack och lov?) var jag tvungen att jobba och jag tvivlar på att benen burit några längre sträckor efter Iza-spåret för det tog verkligen musten ur mig…

Här om dagen, när husse och fyrbeningarna gick en av våra vanliga rundor så fann de sig helt plötsligt omringade av ett 20-tal (!!!) småhundar. Italienska vinthundar och yorkshire-terrier i en salig blandning. Jag har ju tidigare skrivit om en av våra grannar som har ett myller av sådana hundar. Dessa förvarar dom vid tjänlig väderlek på tomten som är indelad i små rastgårdar. Längst ut mot vägen (som dessutom är hyfsat trafikerad och fungerar som fartsträcka för vissa idioter) har det funnits ett trästaket med nät på insidan.

Ja just det; “har funnits”!

Någonstans i höjd med stormen Per sa staket upp sig, efter lång och trogen tjänst. En lång bit av det ligger numera platt på backen. Vet inte om husse och matte inte märkt detta eller vad det kan bero på att man fortfarande släpper ut hundarna på tomten? Inte i de fortfarande intakta små rastgårdarna utan i den delen som saknar staket?! Konsekvensen av detta blev alltså att samtliga hundar myllrade ut på vägen och skulle käka upp Iza och Karlsson. Nåja, käka upp vet jag inte men kaos hade det hur som helst varit. Iza är ju inte den som backar om någon verkligen kastar sig på henne men hon gör allt hon kan för att med sitt kroppsspråk avvärja eventuella konfrontationer. Oftast lyckas hon bra med detta. Det är ett antal hundar som tvärnitat och vänt på 1-2 meters håll så det är uppenbarligen ingen tvekan om att de förstår vad hon säger.

Så blev det även med den här getingsvärmen. De höll sig på någon meters avstånd, tjutande som sirener. Då började K sjunga upp sig! Vad händer? Jo, han får sig en hurring av Iza som fortfarande inte sagt ett ljud till de andra hundarna utan låter blicken tala. Hon har ju kommit på att tystnad är effektivt. När hon fått tyst på lillebror så täcker hon in honom så att han hamnar mellan henne och husse. Vilken jäkla situation? Det brukar ju heta att man ska hålla sin hund bakom sig och själv ta smällen i dom här lägena men det är ju inte så lätt med 20 attackerande hundar som är runt om… överallt? Till sist kom det en matte till platsen som fick tag i ledartiken och då följde alla övriga med.

Jag blir bara så oerhört less på detta. Här bor vi mitt på landet, mitt i skogen men snart är alla våra rimliga promenadvägar avskurna av folk som inte kan hålla ordning på sina hundar!!! Vet snart inte var jag ska ta vägen om jag vill ha en fridfull promenad utan en massa lösa, påflugna hundar. Dessutom kan man ifrågasätta det rimliga i att ha 24 (enligt deras hemsida) hundar (+ valpar) i en vanlig villa?! Jag har aldrig sett dessa hundar på en promenad!? Och vilka sanitära omständigheter råder i huset? Eftersom de har en registrerad kennel funderar jag på att ta ett snack med SKK…

Gårdagens årsmöte på klubben förflöt enligt planeringen och den efterföljande festen bjöd på god mat och andra trevligheter med betydligt mer folk än vanligt. Känner mig inte superfräsch idag men det beror nog mest på att sömnen varit “sådär”. Spår till hundarna ska det dock bli, och så måste jag jobba ett par timmar men det kan jag tack och lov göra här hemma.