Ikväll har det varit bollkväll. Det var ett tag sen sist så jag hade nästan glömt bort hur det var. Så här går det till; Karlsson jagar Iza med bollen för att försöka få henne att dra emot. Hon är måttligt imponerad men ibland ställer hon upp för den goda (?) sakens skull. När hon inte ställer upp springer han slalom mellan hennes ben alternativt hoppar med bredsidan först så att han studsar mot elementet. Hela tiden hysteriskt morrande som en ilsken bålgeting och med bollen i käften.

Man får höja volymen på TV:n om man ska höra något, så högt morrar han.

Bollkvällarna tar dock ut sin tribut och till sist somnar man så här, med bollen balanserande på soffans armstöd!

Nu har jag kommit på hur jag ska göra för att inte titta ner på Karlsson när vi tränar. Jag ska bara träna när det snöar hädanefter. Då kan man nämligen inte böja på nacken för då får man kalla, äckliga snöflingor innanför kragen. Eller … det kanske inte var det perfekta tricket?

Hur som helst så tog vi ett träningspass på tomten innan mörkret föll. Det gick faktiskt ganska lysande. Körde ingångar på längre och längre avstånd och nu verkar han ha glömt sitt tvångsmässiga beteende, att studsa med framtassarna på mitt ben innan han vänder in och sätter sig. Hoppas han fortsätter glömma det.

Körde även inkallning med ställande. Ett moment som han faktiskt inte är speciellt tveksam till. Åtminstone inte om man jämför med storasyster. Efter det gjorde vi också ett par raka inkallningar och än har han inte tappat farten i dom.

Fick ännu en gång bekräftat att man bör leva som man lär. Har ju många gånger stått på kurser och talat om för folk att om hunden ska sitta kvar ska de börja gå med höger ben. Om hunden ska följa med ska de starta med vänster. För det lär sig hunden, som läser ALLA signaler.

Yeah, right!

Någon som tror att jag gör så? Har nog trott att jag gör så men icke sa nicke. Åtminstone inte till 100 %. Kunde inte begripa varför Karlsson vissa gånger följde med trots mitt tydliga “sitt kvar” och andra gånger verkligen satt kvar – som en stenstod. Ända tills jag kom på hur jag använde mina ben… Behöver nog inte förklara mer…

Iza fick sig också ett litet pass. Idag blev det skall-träning. Förutom lite hopp och studs skötte hon sig bra. Framför allt var det inget smågläfs under de förmodat tysta partierna. Nu var det som i början, hon vågade knappt andas när det var “tyst” som gällde.

Om sport alltså.

Det tog nästan ett dygn innan jag fattade att Anja Persson tagit VM-guld i super-G.

För en stund sedan upplyste husse mig om att “vi” tagit VM-guld i skidskyttestafett. Jag visste inte ens att det pågick ett VM?

Nu pratar vi alltså om “tjejen” som på det glada 80-talet ställde klockan mitt i natten för att titta när Sverige spelade Canada Cup. Och det var inte ens finaler utan grundspelsmatcher.

När Sverige spelade OS-final i ishockey förra året passade jag på att storhandla på ett folktomt Coop. Dom klarade sig uppenbarligen bra utan mig!

Det enda jag har hyfsad koll på numera är fotboll.

Och detta beror enbart på fanatiska arbetskamrater och smått fanatisk sambo…

Kom på just på en sak som hände i förrgår när jag anlände till Blå Stjärnan för att simma med Iza. Precis när jag tar ut Iza ur bilen så kommer det en man och en kvinna från mottagningen, utan hund, och går mot sin bil. Bilen stod väl 15 meter bort. Jag hade fullt upp med mitt och tänkte inte mer på det.

Mannen börjar prata, oklart om det var med mig, men det var det!

– Dom är så’na
– Eh?
– Det är en schäfer, dom är så’na.
– Öh?
– Skäller alltså.
– Jaha?
– Men hanarna är nog värre. (Troligen såg han att jag hade en tik.)
– Jaså?

Ungefär där kände han väl att han inte kunde förvänta sig så mycket sympati från mitt håll och styrde över diskussionen på simningen istället.

Jag har fortfarande inte förstått riktigt vad det gick ut på. Och jag såg förmodligen ut som ett UFO i ansiktet, och lät väl som ett också (eh, öh, jaha, jaså). Jag hade inte ens tittat mot bilen och ännu mindre reflekterat över att det satt en skällande hund i den. Det är ju inte helt ovanligt utanför ett djursjukhus. Han skulle bara veta att Iza dessutom är extremt tyst i bilen. Det enda som kan få igång henne är när jag går iväg med någon annan hund, inklusive lillebror. Då är det ren och skär konkurrens och avundsjuka det handlar om. Att man skulle behöva vakta bilen har liksom aldrig fallit henne in. (Kanske inte så konstig med tanke på den bilstandard jag haft tidigare men nu har jag ju bytt upp mig så det kanske är dags att börja )

Nu har ju jag också haft en hund som skällde i bilen. Det var extremt jobbigt och i vissa lägen pinsamt men att börja förklara och ursäkta mig för vilt främmande människor med hänvisning till rasen … ? Nä, det föll mig liksom aldrig in, och definitivt inte för andra schäferägare?!

Det är just vad min nacke och mitt skulderparti skulle vara just nu. Har känt en tid att det varit något på gång men nu börjar det knyta ihop sig rejält… Får väl se om jag får tummen ur och beställa en tid. På något sätt blir jag snål när det gäller mig själv medan jag utan att tveka betalar massor av pengar för att hundarna ska må bra. Då tänker jag inte ens efter? Förvisso är det väl rätt och riktigt. Hundarna kan ju inte avgöra själva vad de behöver och framför allt inte se till att de får erforderlig behandling/vård. Men när jag lägger så mycket pengar på dom kanske jag kunde unna mig själv något också?

En liten test, och det stämmer nog ganska bra… Jag är en ganska självständig typ som går mina egna vägar i många avseenden. Är inget direkt flockdjur och måste ha tid för mig själv ibland.

Jag trivdes oerhört bra med mina katter när jag hade dom, men älskar ju hundar ännu mer om jag måste välja. Nu var ju frågan iofs inte vilket djur man ville ha, utan vilket djur man var mest lik…

You Are: 40% Dog, 60% Cat

You and cats have a lot in common. You’re both smart and in charge - with a good amount of attitude. However, you do have a very playful side that occasionally comes out!