Idag är det sju år sedan min underbara och galna schäfer kom till världen! Sju år! Fatta det den som kan?

Kommer aldrig glömma besvikelsen som infann sig när uppfödaren ringde och talade om att valpningen var över och att hanarna inte räckte till mig. Jag befann mig på jobbet när jag fick beskedet men det hindrade inte att tårarna började rinna. Att han sa att jag fick välja först bland tikarna om jag ändrade mig hjälpte inte. Jag hade ju bestämt mig! Jag skulle INTE ha en tik under några som helst omständigheter! Hade redan avverkat en schäfertik som var galen “på riktigt”. En äkta problemhund. Att det blev en tik den gången var inte heller meningen men hanarna räckte inte… Därför hade jag bestämt mig för att nu vara principfast.

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Jag ville så förtvivlat gärna ha en hund ur den kombinationen. Den var gjord tidigare och två av de “valparna” fanns i Borås + ett äldre 3/4-syskon som jag hade träffat på mycket när håll. Supermysiga hundar med extremt nöjda ägare. Det är inte ofta man har möjlighet till ett så pass bra “facit” när man ska köpa valp. Detta var dock alla hanar så uppfödaren rekommenderade mig att åka och träffa en tik ur samma kombination. Tiken befann (och befinner) sig på ostkusten men det hindrade inte oss (mig). Vi tog en snöig februarilördag och kvistade iväg till Mönsterås. Sisådär 60 mil tur och retur, för att träffa en schäfer och dess ägare i två timmar! Jag undrar fortfarande vad dom trodde och tänkte när det ringde en vilt främmande människa och frågade om hon fick komma och träffa deras hund? Dom tog det dock med fattning och de blev med tiden goda vänner som jag träffat på kennelläger o dyl. Tiken gav definitivt inget negativt intryck, snarare tvärt om, så då bestämde jag mig. Iza blev vår. “Hon” skulle ha hetat Izak men det var ju ganska lättändrat.

Mycket roligt har vi haft, men det är inte bara hon som fått fler gråa hår med tiden… Egentligen var hon nog lite “too much” för mig som tyvärr inte har lyckats ta tillvara på hela hennes kapacitet. Men vi har inte gett upp än. Och min pappa har alltid sagt att det är de åtta första åren som är värst, sen börjar dom lugna ner sig. Så då är det bara ett år kvar nu.

Kollade den grånade nosen! Till saken hör att jag köpte en GRÅ schäfervalp. Hon var riktigt, riktigt grå som liten men har med åren konverterat till mer eller mindre normalfärgad. Ja, frånsett nosen då som gått åt andra hållet.

Visst är hon söt? Det är t o m vad gamla garvade bruks-”gubbar” brukar säga när dom ser henne. “Men vad söööt hon är” kläcker dom förvånat ur sig och ler lite generat.

Maja snönos kan man också kalla henne.

Hipp, Hipp, Hurra för våran stumpa idag!

Hur vi ska fira denna tilldragelse får vi se ikväll, men något extra smaskigt blir det nog.