När jag på allvar började fundera på hund nr 2 så var tanken att “det gör inget om det blir en soffpotatis”. När rasvalet slutligen blev borderterrier så insåg jag att förutsättningarna för en soffpotatis minskade drastiskt. Men si, jag fick både en arbetsnarkoman och en soffpotatis. Och en sängpotatis.

Soffan uppfann han ju tämligen omgående. Husses “regel” om att han bara fick ligga på kuddarna i soffan och inte i själva soffan (?!) föll ganska snabbt och nu finner han sig väl tillrätta i något soffhörne.

Det här med sängpotatis går i perioder och just nu har han en period. På kvällen lägger han sig snyggt och prydligt i sin egen säng jämte Izas bia-bädd men ganska snart efter att vi somnat, tror jag, smyger han upp i sängen. Han gör det så diskret så man märker aldrig när han kommer utan upptäcker det först när man försöker röra sig och upptäcker att man har 8 kg terrier fast förankrad ovanpå täcket, mellan vaderna! Det är absoluta favoritpositionen och leder oundvikligen till vissa komplikationer när man ska vända på sig. Om man flyttar på honom blir han oerhört förnärmad och byter sovplats, till motsvarande position hos husse! Har man tur så kurar han ihop sig i knävecken och då är det riktigt mysigt.

Och som sagt; soffpotatis och arbetsnarkoman är uppenbarligen inte alls motsägelsefullt. Det är en kombination som verkar funka alldeles utmärkt.