När snön dråsade ner i början av förra veckan dog min träningsentusiam hastigt och olustigt. Sedan dess har det inte blivit så mycket vettigt gjort med hundarna. Mest promenader och så ett uppletande till Karlsson i helgen och simning för Iza igår.

Idag försökte jag dock bortse från snö, regn och snöblandat regn. När jag kom hem tog jag en promenad med Iza. Den blev inte så lång, mest av den anledningen att det duggregnade så glasögonen beckade igen fullständigt. Såg nästan inte nå’t innan vi var hemma. Efter vederbörlig glasögontorkning blev det ett kort pass med skall och kryp. Skallet var riktigt bra och då menar jag främst rörelsemönstret. Inte alls så höga hopp som tidigare. Visst lättar hon med framtassarna men vi är helt klart på rätt spår. Sedan körde jag ett kryp i decimetertjock blötsnö och jäklar vad fint hon kröp. Som sagt, tjock mossa eller ett lager tung snö skulle nog göra susen för tempot i det momentet.

Sedan var det Karlsson tur och oj vad han var träningssugen. Här märktes helt klart att en vilovecka gjort underverk. Positionen var mycket bättre och han hängde med bra även i helt om marsch. Sedan körde jag lite läggande, ställande och sättande under marsch för att kolla om han börjat sortera.

Det hade han!

Läggandena var något tveksamma vid ett par tillfällen men i stort sett är jag kanon-nöjd. Det märktes att han lyssnade och tänkte till vad matte var ute efter. Tidigare har han mest “gjort nå’t” bara för att det skulle gå fort men nu blev det både fort och rätt. Betydligt bättre än fort och fel. Det verkar även som om jag fått ordning på ingångarna på inkallningen. Inte ens när jag körde på lite längre håll använde han mitt ben som stoppkloss utan bromsade snyggt in och svängde runt.

Om nu någon bara tar bort snön (och den obligatoriska isen) så ska det nog bli brukshund av potatishunden också! Och att det kan vara nyttigt med lite vila då och då behöver jag inte längre tvivla på.