Terriern här i huset har en lustig vana. När han kommer från vardagsrummet ut i köket så MÅSTE han gå omvägen under köksbordet, mellan alla stol- och bordsben, för att sedan komma ut “på andra sidan”. Att gå närmaste vägen, över det öppna golvet, finns inte på kartan. Annars kan han både gå och springa där, men just när han går från vardagsrummet… nä! Med andra ord ligger nog tvångssyndrom närmast till hands

… i samma skogar börjar man bli lite lätt uttråkad. I synnerhet den här årstiden när en del av de vanliga rundorna är omöjliga att gå om man vill vara hel och fin i armar och ben. Just nu befinner sig naturen i ett stadie av omväxlande lera med tjäle under eller blöt snö som mest liknar ett “bregottpaketsomståttisolenitvåtimmar”. När det var dags för dagens lunchpromenad bestämde jag mig för att vara lite kreativ. Testade först en väg som jag tidigare tolkat som en återvändsväg och det var det idag också. Men mest pga snön tror jag. Det måste gå att ta sig fram där, bara det blivit barmark. Då gick jag åt ett annat håll och hittade en gammal skogsväg jag aldrig sett förut. Eller, OK, ena änden har jag sett, där vi kom ut idag. Har dock inte trott att den vägen heller ledde någonstans men nu vet jag. Det blir en perfekt lunchpromenad av det korta slaget (ca 30 minuter). Dock är det diverse åkrar involverade så under odlingssäsongen får man hitta på något annat.

Idag insåg jag också varför vi aldrig ser något av grannkatterna när vi går iväg på våra promenader. En stund innan vi skulle gå satt en av katterna på åkern som vi skulle gå över. Jag gick dit och jagade bort den. Sannolikt en överloppshandling?! Den katten är nog inte född ännu som inte flyr när cirkus Iza-Karlsson ska ut på promenad. Förmodligen flyr de redan innan vi passerat ut genom dörren eftersom det hörs att vi är på G.